Jag känner ett behov av nya utmaningar. Medan många i dessa tider blir av med sina jobb eller permitteras så har jag som lärare inte svårt alls att hitta nytt jobb. Barn och ungdomar finns det gott om och det råder skolplikt så lärarjobb finns det gott om nu när vi närmar oss terminsslut.

Jag har en tid känt ett behov av nya utmaningar. Inte för att jag inte har utmaningar att göra på mitt nuvarande jobb utan mer för att jag behöver utmanas på ett annat intellektuellt plan.

Jag behöver få använda mina hjärnceller och mina kunskaper på ett annat sätt än vad jag gör nu. Jag vill möta motstånd och och utmanas av mina elever, inte beteendemässigt utan intellektuellt. Jag vill kunna vrida och vända ut och in på problem och ställa utmanande frågor till eleverna och omkullkasta deras syn på saker och ting. Därför blev jag lärare. Inte för att lära barn och ungdomar en grunduppfostran eftersom den ska komma hemifrån i första hand. Inte heller för att använda min tid åt disciplinär problem och åtgärder.

Jag förstår att detta i dagens samhälle ingår i lärarjobbet men det borde inte göra det. Lärare ska ägna sin tid till att undervisa och planera bra lektioner samt individanpassa.

Jag har saker på G men inget klart ännu. Jag har planer och idéer som jag spånar på.

Jag ser på den närmsta framtiden med ljus. Det är spännande tider just nu.

Jag kan också förstå att det kan sticka i ögonen på de som förlorat och är på väg att kanske förlora sina jobb när jag sitter och skriver om framtiden och nya utmaningar och lättheten att få jobb. Det är inte min mening men livet händer och jag försöker alltid se livet från den ljusa sidan.

Lev gott och må väl!

Nu har jag påsklov!

Att som lärare ha kortare lov regelbundet under läsåret fungerar nästan som ens livlina. Man har ett lov att se fram emot.

Förra lovet som var sportlovet låg jag totaldäckad i influensa med 40 graders feber.

Detta lov kommer bli bättre eftersom jag inte känner tillstymmelse till förkylning eller något sånt.
Det här lovet kommer ju inte bli som vi planerade, jag och ena dottern skulle åka på SPA-helg men det fick vi avboka. Hela familjen skulle även fira påsken i Småland hos mina svärföräldrar och det får vi också ställa in då de tillhör en riskgrupp.

Det lutar mot en stilla vecka hemma. Förhoppningvis tittar solen fram så man kan vara ute i trädgården och fixa och dona där.

Prio detta lov är framför allt vila. Efter påsken är det ca 8 arbetsveckor kvar och då infinner sig stressen för betygssättning och diverse andra saker.

Nåväl, vi tar en dag i taget och njuter av att vi är friska.

Lev gott och må väl!

Jag har alltid varit pryd. Jag har alltid haft en rätt stark integritet. Jag vill inte gärna dela med mig av privata saker som skulle kunna tolkas som pinsamma eller som i min mening är pinsam.

Offentliga toaletter har jag väldigt svårt för att använda. Jag har även svårt för att använda vänners toaletter när jag varit på besök.

Dock har jag en väldigt god relation till min bästa väns toalett. Jag hittade en ”vänskapsbok”  som hon skrivit till mig för x antal år sedan.

Hon ansåg tydligen att detta var ett prioriterat utvecklingsområde för min del. När jag hittade det här föll jag i gapskratt för jag har verkligen tvingat mig själv att gå utanför min comfortzone….med flera saker och lyckats.
Detta har jag dock inte lyckats så bra med.

När jag dejtade min man precis i början bodde han rätt nära min bästa vän. När jag behövde gå på toa hittade jag alltid på en ursäkt till att springa över till henne. Nu 6 år senare har jag berättat om detta springandet över torget varje dag.

Vad vill jag med detta inlägg, egentligen skriva det bara i tristess men även ”outa” min fobi mot att gå på toa på andra stället än hos mig.

Men jag har klarat mig bra ändå här i livet.

Vi fick besök i trädgården av en hel familj på fem individer. Det var gårdagens höjdpunkt i vår tristes.

Jag blir så snabbt rastlös på helger, och särskilt om det är fint väder. Rastlös blir även min yngsta dotter som är två år. Det vi vanligtvis brukar göra på helger så som att besöka museum, lekland, shoppa, träffa vänner, åka in till stan och flanera det kan vi inte längre göra i samma utsträckning och vad sjutton hittar man på då. Vi är ute i trädgården och fixar och donar inför våren, vi busar och leker inomhus, vi åker runt med bilen för att upptäcka nya naturupplevelser långt från andra människor, vi vilar, vi städar och lagar mat men trots allt vi gör blir jag rastlös.

Det känns även som att hela livet är på paus och man bara går och väntar på ett normalläge där förskolan och jobbet inte hackas upp i småbitar. Jag vill ha mina rutiner och kontinuitet. Det tär även på samtliga förhållanden inom familjen. Vi går liksom på varandra mentalt och vi är lite trötta på varandra.
Jag tror dock att vi kommer komma ut ur denna kris starkare och snällare mot varandra.

Det är i alla fall min förhoppning.

Både jag och min man slipper vara oroliga för att förlora våra jobb så vi slipper den oron men samtidigt oroar jag mig för andra, vänner familj och hela samhället i stort.

Det enda jag önskar nu är att få umgås med våra vänner och att Astrid ska kunna få vara på förskolan.

Lev väl och må gott!

Att stänga grundskolor och förskolor är ingen bra idé.

Att stänga skolorna vore en katastrof för väldigt många elever. Jag har elever vars enda trygga punkt är skolan. När det är oroligt hemma, när det inte finns mat i skafferiet, kylen och frysen, när man inte har eget rum och flera syskon måste dela, när det inte finns en dator eller internetuppkoppling, när det inte finns en trygg vuxen, då är skolan den enda trygga platsen för en ungdom.

Jag har elever som är sjukanmälda men som ändå kommer till skolan för att de vill äta eftersom det inte finns någon mat hemma, men är man sjukanmäld så är man inte välkommen till skolan.

Stänger vi skolorna kommer vi få konsekvenser i samhället som blir så långtgående att det kommer ta lång tid att reparera.

Alla barn har inte möjlighet att plugga på distans eller kan ta ansvar för att göra det utanför skolan. Vad händer med dessa elever?

Vi kommer få ännu fler elever som inte har behörighet att söka in till gymnasiet. Och vi alla vet att går man inte på gymnasiet i dag så är sannolikheten att man hamnar på en brottslig bana rätt stor.

När ska eleverna ta igen den missade undervisningstiden som de förlorar för det är inte samma sak för en grundskoleelev att ha klassrumsundervisning med behöriga lärare som att få distansundervisning (eller på vår skola handlar det inte ens om distansundervisning utan mer om självstudier hemma)?

Vi lärare kommer kräva mer än 200% mer i lön om vi ska jobba på vårt inarbetade sommarlov och det vill kommunerna inte betala. Vi har ett lov som närmar sig, påsklovet, men om skolan skulle stängas ner så är påsklovet inte ens aktuellt att fungera som ett studielov.

Jag förstår elevers och föräldrars oro inför den kris vi står i och kommer stå i ett bra tag framöver men som flera forskare påstår, det är inte grundskoleelever som är bärare av coronaviruset.

Skolan behövs mer än någonsin just nu!

Jag fick barn tidigt i livet, 23 år var jag när J kom till världen. Jag räknades då som ung mamma.

När mitt andra barn föddes var jag 29 år. Jag räknades nog som normalgammal då.

När lilla A kom till världen var jag 36 år. Jag räknades nog som gammal.

Men det handlar egentligen om den sociala åldern, inte den biologiska åldern. För 23 år är väl nära den ålder då man som kvinna är som mest fertil.

Nu när jag tänker på min ålder så känner jag mig gammal. Jag har en otrolig åldersnoja men om jag behöver känna mig ung tar jag bara äldsta dottern med på en shoppingrunda så känner jag mig genast 15 år yngre.

Åldern är konstig. Är man någonsin nöjd över sin ålder? Och varför är man inte nöjd? Beror det på alla åldersgränser som ung och sen när man blir äldre då känner man att döden är närmare, eller är man rädd för att åldras pga att man faktiskt inte vet hur man kommer bli omhändertagen som gammal?

För min del handlar det mest om döden och om att inte få ta del av mina barns liv. Att inte få krama, pussa och prata med dem är det som känns jobbigt men sen tänker jag ändå på att när man når en ålder på 85 år så är man kanske lite trött på livet och man kanske ser fram emot den eviga vilan.

Det jag hoppas på är att få dö när jag själv känner mig nöjd med livet jag haft och att jag känner att jag nog inte kan få ut så mycket mer från livet.

Ålder och döden, djupa tanker sent på natten.

Lev gott och må väl

Jag är så himla glad över att jag aldrig varit ekonomiskt beroende av någon annan i mitt vuxna liv.

Med en separation i bagaget så vet jag hur viktigt det är att tjäna sina egna pengar och inte göra sig beroende av någon annan.

Jag undrat hur många kvinnor i Sverige som inte vågar ta steget ut ur ett förhållande pga ekonomin. Att de t ex inte tjänar tillräckligt med pengar för att köpa något eget eller kunna  betala hyran för ett boende.

Jag kan inte förneka att min separation kostade på, både vad det gäller det känslomässiga samt på det ekonomiska planet.

Jag flyttade till en helt ny kommun till ett alldeles nybyggt boende som kostade relativt mycket pengar och för mina barns skull tog jag inte med mig några möbler från mitt förra hem utan fick köpa mig ett helt nytt bohag och ja, det kostade en hel del.

Anledningen till att jag inte tog med mig något från mitt förra hem var av den enkla anledningen att mitt ex skulle aldrig ha råd eller orken att köpa en massa nya möbler, därför fick han behålla ALLT med undantag för vissa smågrejer så som dyrare badlakan, handdukar och sängkläder som JAG betalade.

Vi hade aldrig gemensam ekonomi och det gjorde att jag fick stå för de allra flesta inköp till hushållet eftersom jag tjänade en hel del mer än han.

När vi bodde tillsammans såg jag inget som mitt eller ditt inte heller när vi separerade men det jag tog med mig vidare var sånt som jag uppskattade mer än vad han någonsin skulle göra.

Kontentan av mitt inlägg är:

Gör dig aldrig beroende av någon annan när det kommer till pengar. Du vet aldrig hur framtiden kommer se ut!

Så äntligen kom sista dagen på jobbet för terminen.

Detta är en av få gånger som jag faktiskt riktigt längtat till sommarlovet och ledighet. Det brukar alltid vara galet mycket att göra de sista veckorna, t ex niornas fest, betygssättning, avslutningssamtal, klassresor, klassdagar, städdagar etc men i år kändes det som ännu mer att göra. Vet inte varför men jag är mentalt och fysiskt utmattad.

Jag ska verkligen försöka njuta av sommarlovet och jag hoppas att det bjuds på bra väder, många bad, många varma kvällar så att man kan sitta ute i trädgården och sippa på ett glas bubbel.

Jag behöver tanka energi inför höstterminen då jag ska välkomna en nya elever till åk 7. Jag släppte precis iväg min klass som slutat åk 9 och som jag har haft i tre år och som jag kände enorm värme och kärlek till trots en massa problem, bråk och tjafs men som sagt, i höst välkomnar jag och två mentorskollegor två klasser i åk 7.

Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Jag hoppas i alla fall att sommarlovet gör mig gott. Jag behöver släppa och gå vidare. Jag behöver förbereda mig inför hösten.

MEN jag ska njuta av livet och leva i nuet. Mina två äldsta döttrar började sina sommarlov förra veckan hos sin pappa. Min yngsta går på förskolan en vecka till sen har hon sommarlov i 8 veckor.

Hon är ett kvicksilver som smyger iväg så fort hon får tillfälle, dock inte särskilt långt bort, hon är lite för feg för det.

Förra sommaren kunde hon inte gå så det var en lugn sommar, inget jagande. I år blir det mycket lek och bus, det känner jag på mig, men är det inte det sommaren är till för så säg?!

Må gott och lev väl!

Abort.

Ett ämne som kan diskuteras i evigheter. Mot eller för, skadligt eller ej, mord eller inte mord.

Jag är absolut för fri abort i Sverige och jag tycker inte man ska ändra några gränser i dagsläget. Det är alla kvinnors rättigheter att få göra en säker professionell abort.

Att göra en abort borde inte vara tabu, för varför ska man skämmas över ett val man gör i livet? Varför ska man skämmas över att ta ett modigt beslut? Varför ska man skämmas för att vara ansvarsfull?

Ansvarsfull kan man vara i olika grad anser jag. Att göra en abort kan vara ett ansvarsfullt beslut.

Jag gjorde en abort för flera år sedan efter att vi fick reda på att fostret knappt skulle vara livsdugligt när det föddes.

Jag var helt säke att abort var det rätta, och är fortfarande helt övertygad om att det var det rätta att göra.

Jag var aldrig orolig för ingreppen innan. Eftersom jag var i vecka 14 + några dagar så var det en rätt sen abort, vilket gjorde att den skulle ske genom 2 steg. Först en medicinsk abort för att sedan skrapas.

Jag gjorde min abort på SÖS. Helt underbar personal som kändes varm och omhändertagande, inte alls dömande.

Något gick snett under min abort, efter att fostret fötts fram började jag störtblöda. Jag förlorade flera liter blod och jag förlorade medvetandet. Jag skickades omedelbart ner till OP för att göra skrapningen. Efteråt mådde jag inte så bra. De kollade mina blodvärden och bestämde att jag skulle få en blodtransfusion. 4 påsar fick jag.

Trots den traumatiska upplevelsen är jag glad för att jag tog beslutet och genomförde aborten. Beslutet som enbart var mitt! Ingen ifrågasatte mitt beslut. Min dåvarande sambo var väl inte en helt ok partner för han ville inte följa med till sjukhuset trots att han fick. Han sa varken bu eller bä när jag bestämt sa att jag ville göra en abort.

Så här i efterhand kan jag även känna sorg. Att göra en abort är en grej, beroende på vem man är kan det vara en stor grej eller en mindre grej. För mig blev den stor och något som jag inte riktigt fick bearbeta efteråt. Vi hade ju trots allt glatt oss åt graviditeten som fick avbrytas rätt abrupt.

Att besluta om att göra abort kan vara lätt och svårt men oavsett behöver man stöd. I såna utlämnande situationer vill man inte känna sig ensam.

Kontentan av det hela är, fri abort är bra och kvinnors rättigheter. Aborter är inte alltid lätt och det är ett beslut som ska respekteras av samtliga du möter inom vården. Använd preventivmedel för att förhindra ofrivillig graviditet, blir du ändå ofrivilligt gravid ska du inte skämmas för det.