Att vara mamma

Jag fick barn tidigt i livet, 23 år var jag när J kom till världen. Jag räknades då som ung mamma.

När mitt andra barn föddes var jag 29 år. Jag räknades nog som normalgammal då.

När lilla A kom till världen var jag 36 år. Jag räknades nog som gammal.

Men det handlar egentligen om den sociala åldern, inte den biologiska åldern. För 23 år är väl nära den ålder då man som kvinna är som mest fertil.

Nu när jag tänker på min ålder så känner jag mig gammal. Jag har en otrolig åldersnoja men om jag behöver känna mig ung tar jag bara äldsta dottern med på en shoppingrunda så känner jag mig genast 15 år yngre.

Åldern är konstig. Är man någonsin nöjd över sin ålder? Och varför är man inte nöjd? Beror det på alla åldersgränser som ung och sen när man blir äldre då känner man att döden är närmare, eller är man rädd för att åldras pga att man faktiskt inte vet hur man kommer bli omhändertagen som gammal?

För min del handlar det mest om döden och om att inte få ta del av mina barns liv. Att inte få krama, pussa och prata med dem är det som känns jobbigt men sen tänker jag ändå på att när man når en ålder på 85 år så är man kanske lite trött på livet och man kanske ser fram emot den eviga vilan.

Det jag hoppas på är att få dö när jag själv känner mig nöjd med livet jag haft och att jag känner att jag nog inte kan få ut så mycket mer från livet.

Ålder och döden, djupa tanker sent på natten.

Lev gott och må väl

Lämna kommentar Dela inlägget:

Att vara oberoende

Jag är så himla glad över att jag aldrig varit ekonomiskt beroende av någon annan i mitt vuxna liv.

Med en separation i bagaget så vet jag hur viktigt det är att tjäna sina egna pengar och inte göra sig beroende av någon annan.

Jag undrat hur många kvinnor i Sverige som inte vågar ta steget ut ur ett förhållande pga ekonomin. Att de t ex inte tjänar tillräckligt med pengar för att köpa något eget eller kunna  betala hyran för ett boende.

Jag kan inte förneka att min separation kostade på, både vad det gäller det känslomässiga samt på det ekonomiska planet.

Jag flyttade till en helt ny kommun till ett alldeles nybyggt boende som kostade relativt mycket pengar och för mina barns skull tog jag inte med mig några möbler från mitt förra hem utan fick köpa mig ett helt nytt bohag och ja, det kostade en hel del.

Anledningen till att jag inte tog med mig något från mitt förra hem var av den enkla anledningen att mitt ex skulle aldrig ha råd eller orken att köpa en massa nya möbler, därför fick han behålla ALLT med undantag för vissa smågrejer så som dyrare badlakan, handdukar och sängkläder som JAG betalade.

Vi hade aldrig gemensam ekonomi och det gjorde att jag fick stå för de allra flesta inköp till hushållet eftersom jag tjänade en hel del mer än han.

När vi bodde tillsammans såg jag inget som mitt eller ditt inte heller när vi separerade men det jag tog med mig vidare var sånt som jag uppskattade mer än vad han någonsin skulle göra.

 

Kontentan av mitt inlägg är:

Gör dig aldrig beroende av någon annan när det kommer till pengar. Du vet aldrig hur framtiden kommer se ut!

Lämna kommentar Dela inlägget:

Äntligen sommarlov

Så äntligen kom sista dagen på jobbet för terminen.

Detta är en av få gånger som jag faktiskt riktigt längtat till sommarlovet och ledighet. Det brukar alltid vara galet mycket att göra de sista veckorna, t ex niornas fest, betygssättning, avslutningssamtal, klassresor, klassdagar, städdagar etc men i år kändes det som ännu mer att göra. Vet inte varför men jag är mentalt och fysiskt utmattad.

Jag ska verkligen försöka njuta av sommarlovet och jag hoppas att det bjuds på bra väder, många bad, många varma kvällar så att man kan sitta ute i trädgården och sippa på ett glas bubbel.

 

Jag behöver tanka energi inför höstterminen då jag ska välkomna en nya elever till åk 7. Jag släppte precis iväg min klass som slutat åk 9 och som jag har haft i tre år och som jag kände enorm värme och kärlek till trots en massa problem, bråk och tjafs men som sagt, i höst välkomnar jag och två mentorskollegor två klasser i åk 7.

Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Jag hoppas i alla fall att sommarlovet gör mig gott. Jag behöver släppa och gå vidare. Jag behöver förbereda mig inför hösten.

MEN jag ska njuta av livet och leva i nuet. Mina två äldsta döttrar började sina sommarlov förra veckan hos sin pappa. Min yngsta går på förskolan en vecka till sen har hon sommarlov i 8 veckor.

Hon är ett kvicksilver som smyger iväg så fort hon får tillfälle, dock inte särskilt långt bort, hon är lite för feg för det.

Förra sommaren kunde hon inte gå så det var en lugn sommar, inget jagande. I år blir det mycket lek och bus, det känner jag på mig, men är det inte det sommaren är till för så säg?!

Må gott och lev väl!

Lämna kommentar Dela inlägget:

Att inte behöva skämmas

Abort.

Ett ämne som kan diskuteras i evigheter. Mot eller för, skadligt eller ej, mord eller inte mord.

Jag är absolut för fri abort i Sverige och jag tycker inte man ska ändra några gränser i dagsläget. Det är alla kvinnors rättigheter att få göra en säker professionell abort.

Att göra en abort borde inte vara tabu, för varför ska man skämmas över ett val man gör i livet? Varför ska man skämmas över att ta ett modigt beslut? Varför ska man skämmas för att vara ansvarsfull?

Ansvarsfull kan man vara i olika grad anser jag. Att göra en abort kan vara ett ansvarsfullt beslut.

Jag gjorde en abort för flera år sedan efter att vi fick reda på att fostret knappt skulle vara livsdugligt när det föddes.

Jag var helt säkert att abort var det rätt, och är fortfarande helt övertygad om att det var det rätt att göra.

Jag var aldrig orolig för ingreppen innan. Eftersom jag var i vecka 14 + några dagar så var det en rätt sen abort, vilket gjorde att den skulle ske genom 2 steg. Först en medicinsk abort för att sedan skrapas.

Jag gjorde min abort på SÖS. Helt underbar personal som kändes varm och omhändertagande, inte alls dömande.

Något gick snett under min abort, efter att fostret fötts fram började jag störtblöda. Jag förlorade flera liter blod och jag förlorade medvetandet. Jag skickades omedelbart ner till OP för att göra skrapningen. Efteråt mådde jag inte så bra. De kollade mina blodvärden och bestämde att jag skulle få en blodtransfusion. 4 påsar fick jag.

Trots den traumatiska upplevelsen är jag glad för att jag tog beslutet och genomförde aborten. Beslutet som enbart var mitt! Ingen ifrågasatte mitt beslut. Min dåvarande sambo var väl inte en helt ok partner för han ville inte följa med till sjukhuset trots att han fick. Han sa varken bu eller bä när jag bestämt sa att jag ville göra en abort.

Så här i efterhand kan jag även känna sorg. Att göra en abort är en grej, beroende på vem man är kan det vara en stor grej eller en mindre grej. För mig blev den stor och något som jag inte riktigt fick bearbeta efteråt. Vi hade ju trots allt glatt åt oss graviditeten som som fick avbrytas rätt abrupt.

Att besluta om att göra abort kan vara lätt och svårt men oavsett behöver man stöd. I såna utlämnande situationer vill man inte känna sig ensam.

Kontentan av det hela är, fri abort är bra och kvinnors rättigheter. Aborter är inte alltid lätt och det är ett beslut som ska respekteras av samtliga du möter inom vården. Använd preventivmedel för att förhindra ofrivillig graviditet, blir du ändå ofrivilligt gravid ska du inte skämmas för det.

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Motgångar

Vissa motgångar i livet är svårare än andra. Jag har stött på många svåra motgångar i mitt liv.

Idag stötte jag på två mindre motgångar, eller jag vet inte ens om de kan kategoriseras som motgångar men jag kände att det blev jobbigt.

Den första var när min yngsta dotter klämde fingret i en kökslåda (har ej hunnit barnsäkra allt ännu). Hon klämde sig inte bara i själva kökslåda utan fingret hamnade i kläm mellan lådan och ugnsluckan vilket medförde mycket smärta och gråt. Vi hade precis planerat dagen när detta skedde. Genast kände jag att:

”Fan, nu sker sig dagens planer”

Jag hamnade på några sekunder i mitt mentala läge att detta var en motgång. Allt som inte sker enligt plan är en motgång.

Planen blev av men förskjuten några timmar.

Vi kom iväg sent till Tekniska museet, dit min andra dotter ville idag.

Vi hade en jättebra dag där.

Tyvärr avslutades dagen med att dottern halkade på lekplatsen utanför muséet. Hon tog emot sig med sin ena armbåge. Halva bilresan hem, som tar dryga timmen, satt hon och grät i baksätet.

Ännu en motgång. För ett riktigt jäkla bra muséebesök ska inte avslutas med tårar och smärta.

Banala motgångar kan tyckas men sån är jag, att när planer och mina tankar rubbas så är det en motgång. Något jag vet att jag behöver jobba med.

Kvällen avslutades med att två av döttrarna somnade riktigt trött i sina rum. Den tredje och äldsta dottern var på Gröna Lund hela dagen med en vän.

Jag är trött i kropp och själ. Söndagen får ägnas till återhämtning.

// Hanna

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Sommarlov och betyg

Det är drygt en månad kvar innan vi lärare går på sommarlov. Orättvist kan vissa tycka men många förstår inte att den tid som vårt sommarlov är har vi jobbat in under terminen. När vanlig arbetstid är 40h/veckan, utan övertid, så jobbar vi 45 h/veckan plus en hel del övertid som kanske inte ens är betald för den är inte beordrad.

Jag kan bli förbannad när folk säger att “men guuud vilket slackigt jobb ni har”.

Nej, det har vi inte! Lärare är ett utav de tuffaste och mest krävande jobb man kan ha i dagens samhälle.

Inte bara ska vi vara lärare utan det krävs utav oss att också agera:

psykolog

kurator

extraförälder

medlare

socialarbetare

väktare

telefonterapeut

arkivare

teknikssupport

tekniker

You name it!

Dessutom får vi utstå svordomar och fysiskt jobbiga situationer, dagligen. På andra jobba tror inte jag att man behöver höra, orden, Hora, Fitta, Bög, Knulla din mamma, På gud, Bögjävel m.m, och detta är varenda timme i klassrummet och i korridorerna.

Med tanke på alla roller och allt vi gör i skolan som lärare så kan jag bli så otroligt frustrerad när sen föräldrar och elever har mage och klaga på betygssättning. Just betygssättning verkar föräldrar (som inte är lärare) vara experter på. Deras barn är minsann värda A i ALLA ämnen utifrån deras lekmannamässiga bedömning. Detta utifrån vad deras barn säger, utan besök i klassrummen, utan att förstå skollagen och dessa läroplaner, utan att ha pluggat detta i flera års tid. Bara för att just ditt barn sköter sig hemma och pluggar 5 timmar per dag är det inte säkert att hen uppnår kunskapskraven för A. Det kanske bara blir ett E och visst, det svider, men så kan det vara.

Lägg inte hela ansvaret på skolan, som förälder är man så otroligt viktig hemma. Att ta sig tid att sitta med sina barn och plugga. Sätta sig in i kunskapskraven. Be läraren att visa på matriser i samtliga ämnen.

Så att man faktiskt kan komma med kött på benen när man som förälder tycker att ens barn “förtjänar” ett högre betyg.

Föräldrar idag måste respektera lärarna och hur vi betygsätter eleverna. Vi ger aldrig elever ett lägre betyg för att jävlas. Vi betygsätter inte hur ett barn uppför sig i klassrummet. En elev skulle kunna kalla mig hora flera gånger per dag och hen skulle ändå kunna få ett A i mina ämnen.

Sen finns det absolut lärare som är inkompetenta som nog inte borde vara lärare eller ansvara för betygssättning men dessa är få idag. Skolledare är bra på att hitta dessa och ge dem, antingen fortbildning eller be dem sluta.

Men, snart är det sommarlov och jag kan koppla bort allt vad betyg och bedömning är för 1,5 månad i alla fall sen är det bara att sätta igång igen i augusti.

Allt gott!

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

När ska det räknas som misshandel?

I två tidigare förhållanden har jag utsatts för, jag vill inte säga misshandel för det känns för grovt, men fysisk och verbala kränkningar. Många skulle säkert säga att oavsett är det misshandel men det fanns ingen systematik eller regelbundenhet i det.

Jag har blivit kallad Hora, Fitta, Bitch.

Jag har fått en mobiltelefon , en varm hamburgare, ett smyckeskrin slängd på mig.

Jag har blivit nypt, slagen med knytnäve samt sparkad på mellan benen.

Det finns inga ursäkter för dessa handlingar, jag sa ifrån och blev tvärförbannad. Jag accepterade det inte men jag stannade i relationerna.

I båda relationerna fick jag en massa ursäkter, dock dög ingen i mina ögon, men jag sa “jag förlåter dig inte men jag går vidare och så glömmer vi det som hände”

Jag visste hela tiden att det aldrig var mitt fel, jag visste hela tiden att han gjorde fel.

Det var ibland någon som frågade varför jag hade blåmärken på överarmarna och jag sa helt ärligt att det var min pojkvän som tränat slag och nypt mig. Jag skämdes inte, utan jag outade pojkvännerna som istället fick skämmas.

Båda förhållandena varade flera år och varje grej som hände skedde med långa perioder emellan och endast en gång därför blev det inte så att jag lämnade omedelbart, utan det dröjde flera år.

Jag är inget kvinnomisshandelsoffer, inte i min mening. Jag visste mitt eget värde, jag visste att det aldrig var mitt fel, jag läxade upp dem efterråt så att de skämdes och bad om ursäkt, jag outade dem för vänner och lärare.

Jag vill inte bagatellisera kvinnomisshandel, för ingen kvinna i hela världen är värd det men jag tycker att det är svårt att dra en gräns för vad som räknas som misshandel eller inte. Finns det en gradskala? Vad står det i lagtext?

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Sömnbrist

Innan jag träffade min man så kände jag mig rätt klar med barn, inga fler barn tänkte jag då.

När jag träffade min man så fick jag en helt annan syn på det där, självklart skulle vi ha barn tillsammans. Efter 3 år tillsammans fick vi vår dotter. Luciadagen 2017. Hon är hur fin som helst, för det mesta glad men sömnen är det värre med. Det är ett under att hon är pigg och glad på dagarna. För oss föräldrar är det värre.

Hon sover oroligt, visserligen kan det bero på att hon varit sjuk rätt ofta och att hon för 2 månader sedan började på förskolan, hon bökar och stökar på nätterna. Aldrig ledsen mer att hon väcker sig själv genom att rulla in i sängkanten eller råka dunka huvudet i sängänden. Vi har aldrig haft några vaknätter med henne, peppar peppar.

Jag är dock otroligt lättväckt så jag störs mest hela tiden av henne. Min man sover djupt och störs inte särskilt mycket. Vi turas om varannan vecka att gå upp och ge henne välling på natten.

Nåväl, med mina andra döttrar så hade jag inte alls samma problem. De älskade att sova och de sov gott på nätterna så jag känner att detta med sömnbrist kommer som en överraskning. Jag vet att det så småningom blir bättre men det är liksom ingen tröst just nu.

I och med sömnbristen blir privatlivet och fritiden något påverkad. Jag lägger mig kl 21 på kvällarna och jag går upp kl 05.20. Jag känner mig ofta som världens sämsta fru och partner. Dock är min man otroligt förstående och skulle aldrig sätta press på mig att vara med social eller piggare på kvällarna. Livet är som det är just nu.

Jag är glad över att jag har tre vackra döttrar och en fin man i mitt liv. Sova gott kommer jag få göra, bara inte just nu.

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Framtiden för mina barn

Jag och min man satt i bilen hem från släktingar och diskuterade hur vi vill att framtiden ska se ut för våra döttrar. Hur ska vi förbereda dem för världen utanför hemmets trygga vrå och skolans lärande.

Hur ska vi ge dem de bästa förutsättningarna vi kan?

Diskussionen dök upp hos oss när vi började prata politik, vilket vi ofta gör, och om hur världen idag inte har förändrats så otroligt mycket sen vi var unga.

Vi vet inte riktigt vad vi ska förbereda dem på. Världen är i ständig förändring och vi är överens om att vi går mot mörkare tider. Mycket hat, våld, konkurrens, intolerans och andra tunga saker är på väg att dominera löpsedlar och nyheter. Hur förbereder man sina barn för det.

Vi säger ofta till våra äldsta döttrar:

”Det bästa ni kan göra är att alltid göra ert bästa i skolan, fokus på ditt, lägg inte energi på saker som tar mer energi från er än vad ni får tillbaks. Var alltid snälla mot folk ni möter men tänk efter en och annan gång innan ni går vidare med en relation, oavsett typ av relation. Kunskap är er livlina i framtiden. Kunskap är makt och som tjej är det extra viktigt, även om det inte borde vara det.”

Vad mer kan vi säga? Vad mer kan vi göra?

Vi vill ju inte måla upp en domedagsbild för dem och få dem att bli rädda inför allt underbart och fint livet kan erbjuda.

Har ni tips och råd så hit me!

Allt gott!

/Hanna

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Vem vill inte vara perfekt…

…men till vilket pris.

Jag har alltid velat vara perfekt så länge jag kan minnas, fram tills att jag träffade min man, eller rättare sagt, han fick mig att inse att man inte behöver vara perfekt för att bli älskad eller bli sedd.

Hela min skolgång från åk 4 fram tills att jag tog studenten levde jag ett liv där elitism var vardag. Var man inte bäst var man ingen.

Det har präglat hela mitt vuxna liv. Jag har jagat perfektion ur alla perspektiv särskilt i familjelivet. Inte en brist har fått synas utåt. Det har jag kämpat med ända sedan jag fick mitt första barn 2004.

Det gäller utseendet också, trots att jag nog ser rätt bra ut, inte en enda rynka i pannan trots mina snart 38 år. Inga kråksparkar vid ögonen och jag får alltid visa leg på Systemet.

Att jaga perfektion är otroligt jobbigt och energikrävande. Det tar på själen och psyket. Jag har flera gånger mått så dåligt efter att ha jagat perfektion.

Idag jagar jag det inte längre. Jag nöjer mig ofta med att saker och ting är bra eller jättebra. Det behöver inte vara perfekt. Det är skönt att slippa kämpa hela tiden för det, det räcker med att kämpa tills att det är bra eller jättebra.

Vad vill jag egentligen säga? Det är inte värt att må dåligt för perfekt. Livet går inte under om allt inte är perfekt. Dina barn kommer inte tas ifrån dig om ditt hem inte är perfekt städat VARJE dag (förr var det min absoluta drivkraft till att städa, damma, dammsuga, våttorka golven varje dag).

Ditt liv kommer bara bli bättre som du släpper lite på dina krav. Lev livet istället!

Lämna kommentar Dela inlägget: