Vi fick besök i trädgården av en hel familj på fem individer. Det var gårdagens höjdpunkt i vår tristes.

Jag blir så snabbt rastlös på helger, och särskilt om det är fint väder. Rastlös blir även min yngsta dotter som är två år. Det vi vanligtvis brukar göra på helger så som att besöka museum, lekland, shoppa, träffa vänner, åka in till stan och flanera det kan vi inte längre göra i samma utsträckning och vad sjutton hittar man på då. Vi är ute i trädgården och fixar och donar inför våren, vi busar och leker inomhus, vi åker runt med bilen för att upptäcka nya naturupplevelser långt från andra människor, vi vilar, vi städar och lagar mat men trots allt vi gör blir jag rastlös.

Det känns även som att hela livet är på paus och man bara går och väntar på ett normalläge där förskolan och jobbet inte hackas upp i småbitar. Jag vill ha mina rutiner och kontinuitet. Det tär även på samtliga förhållanden inom familjen. Vi går liksom på varandra mentalt och vi är lite trötta på varandra.
Jag tror dock att vi kommer komma ut ur denna kris starkare och snällare mot varandra.

Det är i alla fall min förhoppning.

Både jag och min man slipper vara oroliga för att förlora våra jobb så vi slipper den oron men samtidigt oroar jag mig för andra, vänner familj och hela samhället i stort.

Det enda jag önskar nu är att få umgås med våra vänner och att Astrid ska kunna få vara på förskolan.

Lev väl och må gott!