Jag fick barn tidigt i livet, 23 år var jag när J kom till världen. Jag räknades då som ung mamma.

När mitt andra barn föddes var jag 29 år. Jag räknades nog som normalgammal då.

När lilla A kom till världen var jag 36 år. Jag räknades nog som gammal.

Men det handlar egentligen om den sociala åldern, inte den biologiska åldern. För 23 år är väl nära den ålder då man som kvinna är som mest fertil.

Nu när jag tänker på min ålder så känner jag mig gammal. Jag har en otrolig åldersnoja men om jag behöver känna mig ung tar jag bara äldsta dottern med på en shoppingrunda så känner jag mig genast 15 år yngre.

Åldern är konstig. Är man någonsin nöjd över sin ålder? Och varför är man inte nöjd? Beror det på alla åldersgränser som ung och sen när man blir äldre då känner man att döden är närmare, eller är man rädd för att åldras pga att man faktiskt inte vet hur man kommer bli omhändertagen som gammal?

För min del handlar det mest om döden och om att inte få ta del av mina barns liv. Att inte få krama, pussa och prata med dem är det som känns jobbigt men sen tänker jag ändå på att när man når en ålder på 85 år så är man kanske lite trött på livet och man kanske ser fram emot den eviga vilan.

Det jag hoppas på är att få dö när jag själv känner mig nöjd med livet jag haft och att jag känner att jag nog inte kan få ut så mycket mer från livet.

Ålder och döden, djupa tanker sent på natten.

Lev gott och må väl