Motgångar

Vissa motgångar i livet är svårare än andra. Jag har stött på många svåra motgångar i mitt liv.

Idag stötte jag på två mindre motgångar, eller jag vet inte ens om de kan kategoriseras som motgångar men jag kände att det blev jobbigt.

Den första var när min yngsta dotter klämde fingret i en kökslåda (har ej hunnit barnsäkra allt ännu). Hon klämde sig inte bara i själva kökslåda utan fingret hamnade i kläm mellan lådan och ugnsluckan vilket medförde mycket smärta och gråt. Vi hade precis planerat dagen när detta skedde. Genast kände jag att:

”Fan, nu sker sig dagens planer”

Jag hamnade på några sekunder i mitt mentala läge att detta var en motgång. Allt som inte sker enligt plan är en motgång.

Planen blev av men förskjuten några timmar.

Vi kom iväg sent till Tekniska museet, dit min andra dotter ville idag.

Vi hade en jättebra dag där.

Tyvärr avslutades dagen med att dottern halkade på lekplatsen utanför muséet. Hon tog emot sig med sin ena armbåge. Halva bilresan hem, som tar dryga timmen, satt hon och grät i baksätet.

Ännu en motgång. För ett riktigt jäkla bra muséebesök ska inte avslutas med tårar och smärta.

Banala motgångar kan tyckas men sån är jag, att när planer och mina tankar rubbas så är det en motgång. Något jag vet att jag behöver jobba med.

Kvällen avslutades med att två av döttrarna somnade riktigt trött i sina rum. Den tredje och äldsta dottern var på Gröna Lund hela dagen med en vän.

Jag är trött i kropp och själ. Söndagen får ägnas till återhämtning.

// Hanna

Lämna kommentar Dela inlägget:

Sommarlov och betyg

Det är drygt en månad kvar innan vi lärare går på sommarlov. Orättvist kan vissa tycka men många förstår inte att den tid som vårt sommarlov är har vi jobbat in under terminen. När vanlig arbetstid är 40h/veckan, utan övertid, så jobbar vi 45 h/veckan plus en hel del övertid som kanske inte ens är betald för den är inte beordrad.

Jag kan bli förbannad när folk säger att “men guuud vilket slackigt jobb ni har”.

Nej, det har vi inte! Lärare är ett utav de tuffaste och mest krävande jobb man kan ha i dagens samhälle.

Inte bara ska vi vara lärare utan det krävs utav oss att också agera:

psykolog

kurator

extraförälder

medlare

socialarbetare

väktare

telefonterapeut

arkivare

teknikssupport

tekniker

You name it!

Dessutom får vi utstå svordomar och fysiskt jobbiga situationer, dagligen. På andra jobba tror inte jag att man behöver höra, orden, Hora, Fitta, Bög, Knulla din mamma, På gud, Bögjävel m.m, och detta är varenda timme i klassrummet och i korridorerna.

Med tanke på alla roller och allt vi gör i skolan som lärare så kan jag bli så otroligt frustrerad när sen föräldrar och elever har mage och klaga på betygssättning. Just betygssättning verkar föräldrar (som inte är lärare) vara experter på. Deras barn är minsann värda A i ALLA ämnen utifrån deras lekmannamässiga bedömning. Detta utifrån vad deras barn säger, utan besök i klassrummen, utan att förstå skollagen och dessa läroplaner, utan att ha pluggat detta i flera års tid. Bara för att just ditt barn sköter sig hemma och pluggar 5 timmar per dag är det inte säkert att hen uppnår kunskapskraven för A. Det kanske bara blir ett E och visst, det svider, men så kan det vara.

Lägg inte hela ansvaret på skolan, som förälder är man så otroligt viktig hemma. Att ta sig tid att sitta med sina barn och plugga. Sätta sig in i kunskapskraven. Be läraren att visa på matriser i samtliga ämnen.

Så att man faktiskt kan komma med kött på benen när man som förälder tycker att ens barn “förtjänar” ett högre betyg.

Föräldrar idag måste respektera lärarna och hur vi betygsätter eleverna. Vi ger aldrig elever ett lägre betyg för att jävlas. Vi betygsätter inte hur ett barn uppför sig i klassrummet. En elev skulle kunna kalla mig hora flera gånger per dag och hen skulle ändå kunna få ett A i mina ämnen.

Sen finns det absolut lärare som är inkompetenta som nog inte borde vara lärare eller ansvara för betygssättning men dessa är få idag. Skolledare är bra på att hitta dessa och ge dem, antingen fortbildning eller be dem sluta.

Men, snart är det sommarlov och jag kan koppla bort allt vad betyg och bedömning är för 1,5 månad i alla fall sen är det bara att sätta igång igen i augusti.

Allt gott!

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

När ska det räknas som misshandel?

I två tidigare förhållanden har jag utsatts för, jag vill inte säga misshandel för det känns för grovt, men fysisk och verbala kränkningar. Många skulle säkert säga att oavsett är det misshandel men det fanns ingen systematik eller regelbundenhet i det.

Jag har blivit kallad Hora, Fitta, Bitch.

Jag har fått en mobiltelefon , en varm hamburgare, ett smyckeskrin slängd på mig.

Jag har blivit nypt, slagen med knytnäve samt sparkad på mellan benen.

Det finns inga ursäkter för dessa handlingar, jag sa ifrån och blev tvärförbannad. Jag accepterade det inte men jag stannade i relationerna.

I båda relationerna fick jag en massa ursäkter, dock dög ingen i mina ögon, men jag sa “jag förlåter dig inte men jag går vidare och så glömmer vi det som hände”

Jag visste hela tiden att det aldrig var mitt fel, jag visste hela tiden att han gjorde fel.

Det var ibland någon som frågade varför jag hade blåmärken på överarmarna och jag sa helt ärligt att det var min pojkvän som tränat slag och nypt mig. Jag skämdes inte, utan jag outade pojkvännerna som istället fick skämmas.

Båda förhållandena varade flera år och varje grej som hände skedde med långa perioder emellan och endast en gång därför blev det inte så att jag lämnade omedelbart, utan det dröjde flera år.

Jag är inget kvinnomisshandelsoffer, inte i min mening. Jag visste mitt eget värde, jag visste att det aldrig var mitt fel, jag läxade upp dem efterråt så att de skämdes och bad om ursäkt, jag outade dem för vänner och lärare.

Jag vill inte bagatellisera kvinnomisshandel, för ingen kvinna i hela världen är värd det men jag tycker att det är svårt att dra en gräns för vad som räknas som misshandel eller inte. Finns det en gradskala? Vad står det i lagtext?

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Sömnbrist

Innan jag träffade min man så kände jag mig rätt klar med barn, inga fler barn tänkte jag då.

När jag träffade min man så fick jag en helt annan syn på det där, självklart skulle vi ha barn tillsammans. Efter 3 år tillsammans fick vi vår dotter. Luciadagen 2017. Hon är hur fin som helst, för det mesta glad men sömnen är det värre med. Det är ett under att hon är pigg och glad på dagarna. För oss föräldrar är det värre.

Hon sover oroligt, visserligen kan det bero på att hon varit sjuk rätt ofta och att hon för 2 månader sedan började på förskolan, hon bökar och stökar på nätterna. Aldrig ledsen mer att hon väcker sig själv genom att rulla in i sängkanten eller råka dunka huvudet i sängänden. Vi har aldrig haft några vaknätter med henne, peppar peppar.

Jag är dock otroligt lättväckt så jag störs mest hela tiden av henne. Min man sover djupt och störs inte särskilt mycket. Vi turas om varannan vecka att gå upp och ge henne välling på natten.

Nåväl, med mina andra döttrar så hade jag inte alls samma problem. De älskade att sova och de sov gott på nätterna så jag känner att detta med sömnbrist kommer som en överraskning. Jag vet att det så småningom blir bättre men det är liksom ingen tröst just nu.

I och med sömnbristen blir privatlivet och fritiden något påverkad. Jag lägger mig kl 21 på kvällarna och jag går upp kl 05.20. Jag känner mig ofta som världens sämsta fru och partner. Dock är min man otroligt förstående och skulle aldrig sätta press på mig att vara med social eller piggare på kvällarna. Livet är som det är just nu.

Jag är glad över att jag har tre vackra döttrar och en fin man i mitt liv. Sova gott kommer jag få göra, bara inte just nu.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Framtiden för mina barn

Jag och min man satt i bilen hem från släktingar och diskuterade hur vi vill att framtiden ska se ut för våra döttrar. Hur ska vi förbereda dem för världen utanför hemmets trygga vrå och skolans lärande.

Hur ska vi ge dem de bästa förutsättningarna vi kan?

Diskussionen dök upp hos oss när vi började prata politik, vilket vi ofta gör, och om hur världen idag inte har förändrats så otroligt mycket sen vi var unga.

Vi vet inte riktigt vad vi ska förbereda dem på. Världen är i ständig förändring och vi är överens om att vi går mot mörkare tider. Mycket hat, våld, konkurrens, intolerans och andra tunga saker är på väg att dominera löpsedlar och nyheter. Hur förbereder man sina barn för det.

Vi säger ofta till våra äldsta döttrar:

”Det bästa ni kan göra är att alltid göra ert bästa i skolan, fokus på ditt, lägg inte energi på saker som tar mer energi från er än vad ni får tillbaks. Var alltid snälla mot folk ni möter men tänk efter en och annan gång innan ni går vidare med en relation, oavsett typ av relation. Kunskap är er livlina i framtiden. Kunskap är makt och som tjej är det extra viktigt, även om det inte borde vara det.”

Vad mer kan vi säga? Vad mer kan vi göra?

Vi vill ju inte måla upp en domedagsbild för dem och få dem att bli rädda inför allt underbart och fint livet kan erbjuda.

Har ni tips och råd så hit me!

Allt gott!

/Hanna

Lämna kommentar Dela inlägget:

Vem vill inte vara perfekt…

…men till vilket pris.

Jag har alltid velat vara perfekt så länge jag kan minnas, fram tills att jag träffade min man, eller rättare sagt, han fick mig att inse att man inte behöver vara perfekt för att bli älskad eller bli sedd.

Hela min skolgång från åk 4 fram tills att jag tog studenten levde jag ett liv där elitism var vardag. Var man inte bäst var man ingen.

Det har präglat hela mitt vuxna liv. Jag har jagat perfektion ur alla perspektiv särskilt i familjelivet. Inte en brist har fått synas utåt. Det har jag kämpat med ända sedan jag fick mitt första barn 2004.

Det gäller utseendet också, trots att jag nog ser rätt bra ut, inte en enda rynka i pannan trots mina snart 38 år. Inga kråksparkar vid ögonen och jag får alltid visa leg på Systemet.

Att jaga perfektion är otroligt jobbigt och energikrävande. Det tar på själen och psyket. Jag har flera gånger mått så dåligt efter att ha jagat perfektion.

Idag jagar jag det inte längre. Jag nöjer mig ofta med att saker och ting är bra eller jättebra. Det behöver inte vara perfekt. Det är skönt att slippa kämpa hela tiden för det, det räcker med att kämpa tills att det är bra eller jättebra.

Vad vill jag egentligen säga? Det är inte värt att må dåligt för perfekt. Livet går inte under om allt inte är perfekt. Dina barn kommer inte tas ifrån dig om ditt hem inte är perfekt städat VARJE dag (förr var det min absoluta drivkraft till att städa, damma, dammsuga, våttorka golven varje dag).

Ditt liv kommer bara bli bättre som du släpper lite på dina krav. Lev livet istället!

Lämna kommentar Dela inlägget:

Riga

Har precis haft min kusin, hans fru och deras dotter på middag. De är inte bara släktingar utan också några av våra närmsta vänner. Vi trivs så otroligt bra tillsammans.

 

Sommaren 2017 åkte jag och min man på en weekend till Riga. En spontanresa som bokades i all hast efter diskussion om att vi behövde komma iväg på lite romantik. En helt underbar resa. Jag var gravid i vecka 20 då. Vi var höga på livet och det speglade vår resa.

Riga är en sån otroligt fin stad, inte för stor och inte för liten. Vi var de typiska turisterna som tog en sightseeingbuss runt hela stan. Vi tog också en flodbåt som tog oss runt stan vattenvägen. Det var strålande solsken hela vistelsen i Riga och dessutom strålande solsken på båten dit och hem.

Även om Riga inte är en destination som ligger långväga hemifrån men det var atomsfären, miljön, lyckan att få vara med min man, gravid, att bara få uppleva nåt nytt som gjorde den så fantastisk. Jag har varit över nästan hela världen men det är få resor som fått mig att må så bra som vår Rigaresa.

Nu ska vi uppleva Riga igen men tillsammans med mina kusin, hans fru och deras dotter och VÅR dotter. Det blir säkert en helt annan resa med tanke på resesällskapet och att det är försommar och inte högsommar.

Jag sänker förväntningarna något för jag vet hur det är att resa med barn och sällskap som man inte brukar resa med.

Har man inte upplevt Riga bör man verkligen ta sig dit. Det går snabbt och det är billigt. 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Separation = misslyckande eller lyckande?

Jag har varit med om en separation, på mitt initiativ. Jag ville lämna mina två döttrars pappa och min sambo efter 11 år.

I det förhållandet levde jag i som ett vaccum, ett tomt rum utan lycka och känslor. Med en man som säkert ville vårt bästa men som ej förmådde att göra det.

Jag var inte olycklig men jag var inte lycklig. Jag drog hela lasset själv, ibland var det som att jag hade tre barn och inte två. Jag har alltid tyckt att en separation är ett misslyckande vilket nu i efterhand, en separation senare, är något som  jag tycker inte alltid stämmer.

Min separation var inte fin, det var vissa saker som fick bägaren att rinna över, flera beteenden hos mitt ex som jag inte kunde ha överseende med. Jag försökte och försökte att få det bättre genom att ignorera men det funkade inte i längden.

Mina vänner såg men inte jag….så här i efterhand känner jag mig så otroligt dum som inte såg det uppenbara.

Jag höll ihop vårt förhållande för barnens skull men också för att jag innerst inne hela tiden trodde att det skulle bli bättre, men icke.

Att jag ville separera kom som en blixt från klar himmel för mitt ex, tyckte han, medan jag tyckte att jag gett honom flera hintar den senaste tiden.

Han blev så klart otroligt ledsen, sårad, arg men särskilt bitter blev han. Hans bitterhet genomsyrade HELA vår separation och det närmsta året efter. Det tog nästan kål på mig. Många gånger kände jag att livet inte var värt att leva men som tur var hade jag många fina vänner som stöttade mig, och en mamma som alltid finns där för mig.

Min nuvarande man var också ett otroligt stöd för mig då, trots att han vid tiden fanns 60 mil bort.

Idag står jag på jorden starkare och lyckligare än någonsin. Jag vågade göra mig själv lycklig genom att ta ett enormt steg. Mina barn mår fantastiskt bra idag, de är hur fina och trygga som helst och verkar inte ha tagit någon större skada av vår separation. Självklart finns det vissa känslomässiga ärr hos dem, särskilt hos min äldsta dotter som i år blir 15 år men vi pratar om ärren och de bleknar för varje gång vi pratar och för varje år som går.

När jag ser tillbaks på hela separationsprocessen finns det självklart ett antal saker som jag skulle ha gjort annorlunda idag men då kändes det rätt.

Man kan komma ut ur separationer starkare och man måste låta det ta tid, man måste låta sig själv slå i botten för att sedan göra en resa uppåt mot toppen. Jag är på emotionellt högst upp på Mount Everest idag men vägen dit var lång och smärtsam.

Summa summarum, en separation kan vara ett lyckandes också och inte bara ett misslyckande.

Allt gott!

/ Hanna

Lämna kommentar Dela inlägget:

Jag är….

…en kämpandes trebarnsmamma, varav mina två äldsta döttrar har jag med ex-sambon, är gift med den finaste mannen i världen och tillsammmans har vi en dotter.

Jag jobbar som lärare i ett område med kämpandes elever som ibland saknar de rätta sociala förutsättningarna för en bra skolgång. Jag bor 6 mil från min arbetsplats och spenderar ca 2 h/dag i bilen. Jag älskar mitt jobb som lärare, speciellt när jag får skapa relationer till mina elever och hjälpa dem att lyckas i skolan och ibland vara den vuxna förebilden och stöttepelaren som de kanske saknar hemifrån.

Det jag alltid kämpar med är det eviga pusslandet med livets alla delar. Varannanvecka förälder till två, heltids mamma till en, karriären som är otroligt viktig för mig (jag innehar en karriärtjänst inom skolans värld), ekonomin, kärleks-och sexlivet, att alltid vara till lags, den snälla dottern och hundra andra saker därtill.

Jag kämpar varje dag med detta. Mina otroligt höga, och kanske orimliga, krav på mig själv. Mina egna förväntningar på mig själv samt på andra. Jag förväntar mig alltid att alla anstränger sig lika mycket som jag. För mig är det viktigt att aldrig göra andra eller mig själv besviken, därför blir jag otroligt besviken när livspusslet inte alltid går i lås.

Mitt stöd här i livet är min man, han betyder allt. Vi skrattar, gråter, håller hand, kramas och tillåter varandra att vara ledsna (eller han tillåter i alla fall mig att vara det), vi peppar varandra och vi stöttar varandra i allt. Mina döttrar är hans också.

Som lärare är jag engagerad, involverad, sträng, noggrann, varmhjärtat, rolig, påhittig and you name it. Mina elever tycker jag är bra, mina chefer uppskattar mig, jag har en jättehög lön (som jag nästan skäms över ibland om man jämför med kollegor uti vårt avlånga land), jag klagar inte så mycket, jag göra allt och mer därtill (senare kommer jag skriva om min känslomässiga dipp i arbetet), jag tror och hoppas att mina kollegor uppskattar mig.

 

Trots att jag egentligen har världens bästa förutsättningar till ett 100%-igt gott liv så kämpar jag. Varje dag!

Jag vill inte att någon ska tro att man är ensam därute med att kämpa med allt runt omkring sig, vi är så otroligt många, särskilt vi kvinnor. I denna blogg vill jag belysa att jag, som är en otroligt vanliga person, är som alla andra och berätta om hur jag tacklar min vardag. Hur jag löser livets pussel.

Allt gott!

/ Hanna

 

Lämna kommentar Dela inlägget: