Vem vill inte vara perfekt…

…men till vilket pris.

Jag har alltid velat vara perfekt så länge jag kan minnas, fram tills att jag träffade min man, eller rättare sagt, han fick mig att inse att man inte behöver vara perfekt för att bli älskad eller bli sedd.

Hela min skolgång från åk 4 fram tills att jag tog studenten levde jag ett liv där elitism var vardag. Var man inte bäst var man ingen.

Det har präglat hela mitt vuxna liv. Jag har jagat perfektion ur alla perspektiv särskilt i familjelivet. Inte en brist har fått synas utåt. Det har jag kämpat med ända sedan jag fick mitt första barn 2004.

Det gäller utseendet också, trots att jag nog ser rätt bra ut, inte en enda rynka i pannan trots mina snart 38 år. Inga kråksparkar vid ögonen och jag får alltid visa leg på Systemet.

Att jaga perfektion är otroligt jobbigt och energikrävande. Det tar på själen och psyket. Jag har flera gånger mått så dåligt efter att ha jagat perfektion.

Idag jagar jag det inte längre. Jag nöjer mig ofta med att saker och ting är bra eller jättebra. Det behöver inte vara perfekt. Det är skönt att slippa kämpa hela tiden för det, det räcker med att kämpa tills att det är bra eller jättebra.

Vad vill jag egentligen säga? Det är inte värt att må dåligt för perfekt. Livet går inte under om allt inte är perfekt. Dina barn kommer inte tas ifrån dig om ditt hem inte är perfekt städat VARJE dag (förr var det min absoluta drivkraft till att städa, damma, dammsuga, våttorka golven varje dag).

Ditt liv kommer bara bli bättre som du släpper lite på dina krav. Lev livet istället!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *