Separation = misslyckande eller lyckande?

Jag har varit med om en separation, på mitt initiativ. Jag ville lämna mina två döttrars pappa och min sambo efter 11 år.

I det förhållandet levde jag i som ett vaccum, ett tomt rum utan lycka och känslor. Med en man som säkert ville vårt bästa men som ej förmådde att göra det.

Jag var inte olycklig men jag var inte lycklig. Jag drog hela lasset själv, ibland var det som att jag hade tre barn och inte två. Jag har alltid tyckt att en separation är ett misslyckande vilket nu i efterhand, en separation senare, är något som  jag tycker inte alltid stämmer.

Min separation var inte fin, det var vissa saker som fick bägaren att rinna över, flera beteenden hos mitt ex som jag inte kunde ha överseende med. Jag försökte och försökte att få det bättre genom att ignorera men det funkade inte i längden.

Mina vänner såg men inte jag….så här i efterhand känner jag mig så otroligt dum som inte såg det uppenbara.

Jag höll ihop vårt förhållande för barnens skull men också för att jag innerst inne hela tiden trodde att det skulle bli bättre, men icke.

Att jag ville separera kom som en blixt från klar himmel för mitt ex, tyckte han, medan jag tyckte att jag gett honom flera hintar den senaste tiden.

Han blev så klart otroligt ledsen, sårad, arg men särskilt bitter blev han. Hans bitterhet genomsyrade HELA vår separation och det närmsta året efter. Det tog nästan kål på mig. Många gånger kände jag att livet inte var värt att leva men som tur var hade jag många fina vänner som stöttade mig, och en mamma som alltid finns där för mig.

Min nuvarande man var också ett otroligt stöd för mig då, trots att han vid tiden fanns 60 mil bort.

Idag står jag på jorden starkare och lyckligare än någonsin. Jag vågade göra mig själv lycklig genom att ta ett enormt steg. Mina barn mår fantastiskt bra idag, de är hur fina och trygga som helst och verkar inte ha tagit någon större skada av vår separation. Självklart finns det vissa känslomässiga ärr hos dem, särskilt hos min äldsta dotter som i år blir 15 år men vi pratar om ärren och de bleknar för varje gång vi pratar och för varje år som går.

När jag ser tillbaks på hela separationsprocessen finns det självklart ett antal saker som jag skulle ha gjort annorlunda idag men då kändes det rätt.

Man kan komma ut ur separationer starkare och man måste låta det ta tid, man måste låta sig själv slå i botten för att sedan göra en resa uppåt mot toppen. Jag är på emotionellt högst upp på Mount Everest idag men vägen dit var lång och smärtsam.

Summa summarum, en separation kan vara ett lyckandes också och inte bara ett misslyckande.

Allt gott!

/ Hanna

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *